ellenerlandsson

Året 2011 var det ja, ja hur ska man egentligen sammanfatta det? Det har hänt en massa bra saker samtidigt som man har haft många jobbiga stunder. Men oavsett hur mycket vikt man lägger på alla de där tråkiga stunderna så kan man inte annat än säga att det har varit ett jäkligt bra år!

Skiten
Hade några jobbiga månader med mycket skit kring kompisar och fick än en gång ett bevis på att man inte alltid ska lita så mycket på folk som man skulle vilja. Däremot gjorde detta att jag tog mig ännu mer tid för Robin och han har ju toppenkompisar som man kom närmare istället. Tack gode gud för att det finns två kön så att man inte alltid måste vara med könet som är världsmästare på skitsnack. En annan mindre rolig sak under året var att jag skadade mitt knä under en fotbollsmatch, vilket gjorde att jag missade en del i min träning och hade svårt att komma tillbaka till fotbollen.

Men nu vidare till det som var bra med 2011.
En ljuspunkt från året är Sälen, 1 januari bar det iväg och tack gode gud för att vi ska dit under vecka 3 i år istället! En hel vecka med skidåkning, bra umgänge och bara kunna ta det lugnt. Precis vad som behövs! Något som var nytt och kul under denna resa var att vi en dag åkte över till Trysil och åkte skidor, vilket resulterade till väldigt bra skidåkning i toppenbackar!

Det som toppar 2011 är helt klart studentkryssningen, balen och studentveckan.

Studentkryssningen är det roligaste jag har varit med om näst efter Gothia cup, så för alla er som ännu inte tagit studenten: Åk på studentkryssning! Jag trotsade mitt vrånga balanssinne och bokade en resa med toppentjejerna.
Allting skedde en söndag då dagen började med att åka tåg till Linköping, följt av en bussresa till Stockholm, klev ombord på kryssningsfärjan runt sjutiden på kvällen och vid halv åtta var det dags för middag. Det jag minns var de oskalade, färska, goda räkorna och det äckliga vinet som man så fint försökte dricka till. Efter middagen begav man sig till tax free shopen och inhandlade kvällens alkoholhaltiga drycker, och hur underbart och konstigt kändes det inte att gå runt och handla cider i en affär bara sådär? Jo det kan ni nog själva förstå!
Förfest i hytten (är så himla glad över att rummen med fönster var uppbokade då vi bokade rum) och göra sig snygg för kvällen stod på schemat innan man sedan festade loss rejält! Kommer inte ihåg när vi kom i säng, runt 4-5 tiden skulle jag tippa på, musiken tystnade ju nämligen tillslut. Kvällen var toppen men när man däremot vaknade så var livet inte lika underbart. Jag som var så tillfredsställd under kvällen, jag såg till att hela tiden ta en åksjuketablett var 10:e timma under hela dagen så att jag skulle klara av hela resan. Antingen hade man druckit lite för mycket alkohol eller så var det bara så att min åksjuka och alkoholen gungade så fint i takt under kvällen att när sedan dagen efter grydde så ville inte alkoholen längre gunga. Jag ville i alla fall få för mig att det var min åksjuka som spelade mig ett spratt istället för att jag skulle ha druckit för mycket..
Något som jag dock avråder er ifrån om ni har problem med åksjuka och är bakfulla – sätt er inte vid ett bord och ät tacos när hela väggen som är precis till vänster om er består av gungande vågor. Jag fick helt enkelt inte i mig så mycket mat och bestämde mig sedan för att vila lite till. När man sedan märkte att det inte blev så mycket bättre och alla andra redan hade börjat dricka igen så var det lika bra att hänga på, och jävlar va bra jag mådde sedan! Lite fest och dans hann man med innan färjan gick i land runt sextiden (om jag inte minns fel) på måndag kvällen. Bussresa till Linköping väntade och sedan hämtade min kära mamma oss där och körde hem oss. Man kom i säng sent den kvällen och att sedan åka till skolan till nio dagen efter kändes mindre lockande. Bakfull, trött och allmänt seg, men det spelade inte så stor roll då, för jävlar vad kul man hade haft det!
En rolig snubbe kom fram till mig under studentkryssningen och frågade: "Vad händer om en val skulle sluka oss just nu?" - Festival! Haha, så jävla bra.

Sedan var det balen.

Jag gick såklart med min fina pojkvän Robin Flöisbon. Trodde aldrig att han skulle ta på sig en smoking, och att han skulle se så snygg ut i den hade jag bara kunnat drömma om! Hade en superfin dag vid Hulingen, åkte finbil, hade det mysigt hemma hos Robin med kompisarna innan man sedan begav sig till Vimmerby för en underbar kväll på stadshuset. Fanns inte mycket att klaga på helt enkelt!

Studenten

Studentveckan bestod av fest, bakfylla, fest, bakfylla. Ja ni förstår.. Det började egentligen redan veckan innan med togafest på Chaplins i Vimmerby, och fy fasiken så skoj! Men studentveckan ja..Hade en kanonfest hos Matilda på måndagkvällen som sedan följdes av brännbollsdag, där man inte var riktigt hundra i kroppen. Tisdagskvällen blev lugn, vilket kändes skönt! På onsdagen var det dags igen, då var det studentfest på metropol och förfesten var hos Emma. Dagen efter var det någon aktivitetsdag som man tillbringade i skogen och jag måste säga att det var en jäkla tur att man var utomhus båda dagarna efter att man hade druckit, det gjorde att man mådde lite bättre! På torsdagskvällen åkte man till Virserum för att fixa studentflaket och förbereda det sista. Vi åkte sedan hem trötta och glada över att äntligen vara klara. Fredagen och studentdagen kom och jag vaknade och hade knappt ingen röst! Hade varit lite småhes sedan festen på onsdagen, men hade aldrig tyckt det vart så farligt. Kände mig heller inte helt pigg i kroppen, så jag höll mig förhållandevis nykter, lugn och tyst under min studentdag. Dagen bestod av champagnefrukost, något rektorstal, fika och drickande, fotografering, drickande, middag, betygsutdelning, utspark och flakåkning! Dagen var helt underbar, men jag tyckte den gick för jäkla snabbt! Efter att dagen var slut i Hultsfred åkte man hem och firades av familj och släkt och kvällen avslutades perfekt med fest och Swingfly på Hulingen!

Sommaren och hösten

Efter studenten hade man fullt upp hela sommaren med jobb, jobb, jobb och åter jobb, men jag hann med lite småsemestrar i alla fall. Jag spenderade en helg i Linköping med min finaste och vi spenderade även en helg på Öland. Jag fick en gratisbiljett till Hultsfredsfestivalens lördagskväll så fick se Maskinen och det underbara livebandet Hoffmaestro. Vilken show som gjorde! Var som ett barn på julafton när jag åkte hem den natten. En annan hit under året var ju såklart GP:t i speedway som kördes i Målilla, otrolig stämning och underbart sällskap gjorde den kvällen till något speciellt!
Under sommaren/hösten hjälpte jag också min syster och hennes kille att få lite ordning i trädgården till det huset de köpt – nämligen min farmors hus. Och jag är så himla glad över att de köpte det och det blir så himla fint! 
En annan sak som gjorde min höst var att jag fick se älskade Dead by April på Metropol och fick även autografer, bilder och fick snacka med dom. Så himla lycklig jag var den kvällen! En annan sak som toppar min lista från metropolbesök är Kapten röd som jag fick se under Rookiefestivalen. Mumma!

Sport
När det gäller sportsligt så nämnde jag tidigare om mitt knä och fotbollen. Men i år började jag även spela innebandy igen, vilket var ett beslut jag verkligen inte ångrar! Jag spelade även en inomhuscup i fotboll i början av december där vi slutade 2:a, vilket var hur bra som helst. Det där är också en sådan där sak som man bär med sig, vilket lyckorus!


Vilka stunder man haft under året 2011! Ett rätt magiskt år har det varit och efter detta år har jag även funderat lite över saker man vill göra och uppnå i framtiden. Jag har bestämt att jag ska åka på en partykryssning inom en snar framtid. & vad det gäller just året 2012 så ska jag först och främst se till att hitta ett fast jobb, 2012 är också året då jag fyller 20 år. Jag har också tänkt att jag ska göra min lilla comeback i fotbollen. Har haft tre stycken problemår nu, då första året bestod av en lunginflammation, andra året infektion i luftvägarna och det senaste året en knäskada. Så nu är det min tur igen, nu ska det bli mitt år!

Så 2012 är så välkommet, så jävla välkommet! För du ska bli mitt år!
ellenerlandsson

Man var ung, livet lekte och man var tacksam för allt man hade. Varje gång man såg något inslag på tv:n om hur dåliga förhållandena var i u-länder så kände man sig lyckligt lottad. Man tyckte att Sverige var ett oerhört bra land som inte hade några brister alls. Allt var perfekt.

Idag vet jag bättre än så. De största bristerna är lagstiftningen och hur man alltid drar alla över en kant pga. just denna, istället för att se från fall till fall. På senaste tiden har man fått vittna om ett stort misslyckade från Sveriges sida. Utvisningen av människor. För några veckor sedan utvisades en familj som består av en man, en kvinna och tre barn, som har bott i Sverige sedan 2000. De utvisades till Armenien, ett land där barnen inte kan språket och knappt föräldrarna heller. Varför låta en familj bo i vårt land i 11 år innan man ska skicka ut dem?

Ett annat fall tidigare i år handlade om 91-åriga Ganna Chyzhevska som skulle utvisas till Ukraina. Ganna är hjärtsjuk, dement och nästintill blind. Hon har sin familj i Sverige och känner ingen i Ukraina. I detta fall ser jag inte en enda anledning till att hon inte skulle få stanna i Sverige. Vad finns det för anledningen till att utvisa henne? Blir det för många människor i Sverige? Ja jag förstår då inte i alla fall. Europadomstolen stoppade utvisningen senast men Ganna och hennes familj lever fortfarande i ovisshet. Detta är något som gör en så himla upprörd. Jag förstår inte hur folk egentligen tänker, och jag lär väl aldrig göra det heller! För er som vill stödja, gå med i gruppen ”Stoppa utvisningen av Ganna Chyzhevska” på facebook.

En annan sak var det gäller misslyckanden av Sverige var en sak man hörde om för något år sedan. En man åkte i sin bil på en ”enfältsväg” med mitträcke, där hastigheten var 70 km/h, då en ambulans kommer i fatt honom bakom. Han började genast köra fortare och var uppe i 102 km/h som mest. Så fort vägen blev tvåfilig så saktade han ner igen, saken var bara den att en mc-polis låg bakom ambulansen. Mannen blev stoppad så fort polisen kom i fatt honom och blev då av med körkortet. De menade på att han skulle ha legat kvar i 70 km/h och sedan svängt av vägen så fort som möjligt. Detta är något som jag anser vara väldigt löjligt. Ambulanschefen har efter händelsen sagt att det var en prio 1-utryckning och menar på att mannen gjorde helt rätt, men detta är ingenting som polisen la in i sin bedömning av fallet. Jag anser att man måste se utifrån den situationen som är när det gäller varje fall. Bara för att det står i lagstiftningen att man inte får köra fortare än hastigheten som är angiven, och att man blir av med körkortet om man kör ett visst antal km/h fortare än vad hastighetsbegränsningen säger, så måste man ha i åtanke att mannen gjorde det för en bra sak.

En sista sak som visar brister i Sveriges lagstiftning kan jag ta från mina egna erfarenheter. Och ja ni har säkerligen hört om det innan, det handlar om mitt första-val till gymnasiet. Följande kan man läsa ur mitt inlägg ”Hur Sverige tog min dröm ifrån mig” som jag publicerade 8 oktober 2008 (finns under kategorin skolan, för er som vill läsa allt i sin helhet), ”Jag känner mig ledsen, besviken och framförallt kränkt. Jag är född och uppvuxen i ett litet samhälle kallat Mörlunda och pga. detta blir jag inte det jag vill. Jag kommer helt enkelt inte in på den gymnasieutbildningen jag vill gå bara för att jag bor på fel ställe.” Och precis så var det..

Jag ville gå stylistutbildningen i Torsås men kunde inte komma in i ”första hand” pga. att det inte är samma samverkansområde som Hultsfred och att i vårt samverkansområde, där Västervik ingår, finns olika typer av hantverkarprogram (dock ingen stylistutbildning). Jag kunde bara bli intagen i ”andra hand” och det fanns inte så stor chans i och med att det var så många som sökte till stylistutbildningen. Vi skickade en överklagan till skolverket men fick ett nej (konstigt i och med att det var stockholmare, som inte vet att det finns något utanför Stockholm), enda sättet skulle vara om jag flyttade så jag bodde inom samverkansområdet. Jag bestämde mig därför för att ändra min bostadsadress till Fliseryd där min mormor och morfar bor men några dagar senare ville skatteverket veta varför jag skulle flytta. Man fick tydligen inte flytta från sina föräldrar när man inte är myndig och fortfarande studerar. Så allting sket sig pga att jag bor där jag bor. Detta är återigen ett fall där jag anser att man inte ser utifrån ett enskilt fall. Folk läser bara från papper utan att egentligen veta vad de läser.

Så för mig är Sverige inte längre ett sådant där toppenland som jag tyckte förut. Jag har tappat förtroendet för folk som styr och för Sveriges lagstiftning. Det är dags att vi får en förändring, en förändring där man verkligen bryr sig om varje enskilt fall och ser utifrån det. Jag menar inte att jag ser Sverige som ett sämre land än u-länder men jag tycker att vi i och med den standarden vi har, borde kunna göra bättre ifrån oss än såhär..

ellenerlandsson

Jag minns så väl första gången jag verkligen fick upp ögonen för dig Robin. Visst jag hade sett dig tidigare men aldrig riktigt fått den där känslan i kroppen. Det var en helt vanlig skoldag hösten 2008, jag satt i ”tysta korridoren” i skolan tillsammans med ett gäng tjejkompisar. Då kommer du gående med några killkompisar. Jag minns så väl det blond-slingade håret, de vita G-star jeansen och den röda Björn Borg tröjan. Och direkt då blev jag kär och jag bestämde mig för att du bara skulle bli min! Helt ovetande om vad du var för sorts person så bestämde jag mig. Jag minns att jag tyckte att det tog en evighet innan den där skolkatalogen kom hem. Allt jag behövde då var ju ett namn! Och så kom då tillslut den där dagen som jag så länge väntat på. Robin Flöisbon, ja jag vet att jag satt länge och funderade över hur man uttalade det där efternamnet. Men nu hade jag äntligen ett namn. Så kom Rookiefestivalen, den 24 oktober 2008, då arbetade jag i garderoben och vips så dök du upp. Lika glad som jag blev när jag fick se dig, lika ledson blev jag när du valde att ge din jacka till någon annan. Dagen efter tog jag tag i saken. Jag gick på Rookiefestivalen och när jag vid ett tillfälle fick syn på Lundberg så gick jag direkt till honom och frågade om han hade ditt nummer och visst hade han det! Den kvällen började jag skriva till dig och exakt två månader senare så blev du och jag, vi!

Nu har tre år gått och jag har fortfarande samma känsla i kroppen som jag hade den där gången då du kom gående i tysta korridoren. Lika kär som jag blev då, lika kär är jag i dig idag – om inte mer kär! För mig är du så mycket mer än bara en pojkvän. För mig är du min bästa kompis, den person som jag alltid kan berätta allting för. Du är den som alltid finns där för mig när det behövs och den person som alltid får mig att kämpa lite extra. Varken du eller jag kom in på det gymnasieprogrammet som vi valde som första val och visst är det synd, men jag kan inte annat än att vara glad för det idag. För oavsett om man skulle ha det där perfekta jobbet och få göra något man verkligen brinner för så skulle det egentligen inte spela någon roll så länge jag har dig. Så ibland känns som om det var meningen att vi skulle träffas, kanske var det, det där så kallade ödet. I sådana fall tror jag på ödet och i sådana fall älskar jag det! Du är det bästa som någonsin hänt mig och jag hoppas att det alltid kommer förbli så.

Jag är inte tillsammans med dig för att jag kan leva med dig, jag är tillsammans med dig för att jag inte kan leva utan dig. Det finaste man kan få, det har jag fått!
Jag älskar dig, Robin Flöisbon.
♥

Det slog mig en dag, att jag inte varit nere en enda dag sedan jag slutade skolan. Jag var knappt aldrig nere pga. själva skolan, utan istället människorna jag hade runt omkring sig. Och tänk så himla bra jag mår nu, nu när jag längre inte behöver träffa de där personerna som fick mig att må dåligt. Så jävla underbart!

What doesn't kill you makes you stronger, stand a little taller. Doesn't mean I'm lonely when I'm alone. What doesn't kill you makes a fighter, footsteps even lighter.

ellenerlandsson

Jaha, då har man spelat seriepremiär i innebandyn idag. Matchen slutade 3-3. Vi borde egentligen ha vunnit matchen, så mycket bättre som vi var, men om man ser till tredje perioden så gjorde vi ett bra jobb så att vi lyckades göra 3-3. Men nu var det egentligen inte själva matchen jag hade tänkt skriva om. Jag har då återigen börjat spela innebandy i klubben IBK Svala. För ungefär 1,5 år sedan skulle jag ha tyckt att jag var dum i huvudet om jag ens tänkte tanken på att sätta min fot i den föreningen igen.

Det hela började förr förra säsongen då jag knappt aldrig blev uttagen till matcherna av tränaren. Jag var inte mycket sämre än någon annan, grejen var bara den att jag var fel person, och då menar jag inte som innebandyspelare utan som vanlig människa. Det spelade ingen roll hur mycket jag levererade, jag fick aldrig spela så mycket ändå. Tillslut blev jag så trött så att jag slutade under pågående säsong, och jag tror aldrig ens jag sa till tränaren, han skulle väl inte brytt sig ändå. Jag brukar hata när folk gör sådant när det handlar om en lagsport, men det spelade liksom ingen roll då. Jag kände mig så förnedrad och osäker på mig själv efter allt att jag inte orkade bry mig. 

Och sedan kom då det här med skogsplanteringen, för varje år ska alla spelarna i föreningen plantera skog under en dag - eller betala 700 kr till föreningen. Efter allt som hänt så kände jag att jag inte ville lägga ner det arbetet eller de pengarna på föreningen. Mina föräldrar pratade med en i styrelsen om att de inte tyckte att jag skulle behöva utföra arbetet och de bestämde då att jag inte skulle behöva ställa upp. En lite lättnad blev det, men den varade inte länge.. Någon månad senare fick jag en faktura hemskickad. 700 kr skulle betalas för utebliven plantering. Min mamma ringde då samma styrelsemedlem som de pratat med tidigare och frågade då hur det kom sig med fakturan. Hon fick till svar att det var bestämt att i år skulle alla betala 700 kr om man inte utfört arbetet – oavsett anledning. Och ibland kan man undra hur svårt det kan vara att bara kommunicera, hur svårt kunde det vara att bara säga detta från början. Man kan inte säga en sak först och sedan komma och säga någonting annat. Men men, det var bara att betala fakturan. Och jag ska säga det att jag har aldrig känt mig så kränkt, det kändes nästan värre än när jag blev mobbad i skolan som barn. Denna gång handlade det om att vuxna människor valde att stå bakom att folk blir orättvist behandlade i ett lag som tillhör en förening. Allt verkade bara handla om de där pengarna, allt för att få dom..

Inför förra årets innebandysäsong var vi ett par tjejer från IBK Svala som tillsammans med gamla spelare från Hultsfred försökte starta upp ett nytt lag i Hultsfred. Tillslut gick det inte på grund av att vi inte hittade någon tränare, vilket var synd då det fanns tillräckligt med tjejer. När innebandysäsongen sedan började så tränade jag några gånger med IBK Svala i alla fall, då det var nya tränare. Jag gjorde några träningar men sedan la jag innebandyn på hyllan. I år började jag då träna igen, och vad fort man kan glömma hur kul saker och ting är. Det är återigen en ny tränare och det är anledningen till att jag tränar. Aldrig har någon i IBK Svala velat ha tillbaka spelare och velat hålla kvar spelare så mycket. När jag behandlades dåligt för två säsonger sedan så ställde inte styrelsen upp. Förra året när det var tal om att starta upp ett lag i Hultsfred så var det aldrig någon från IBK Svala som frågade spelare om de hade tänkt fortsätta i klubben. Trots att Hultsfred var i kontakt med IBK Svala så var det aldrig någon från IBK Svala som ringde till oss som funderade på att byta klubb. Och sedan när man väl kom och tränade så var det ingen som direkt var glad över att man kom och det var aldrig någon som direkt ville få en att stanna.

Men, jag spelar då innebandy i IBK Svala i år i alla fall. Egentligen förtjänar inte klubben att jag bär en tröja med deras symbol. Dom förtjänar egentligen inte mina pengar och definitivt inte min respekt.

Att jag spelar i år beror på att tränaren fick mig tillbaka, kompisarna och framförallt för att jag älskar att spela innebandy!


(ett tidigare inlägg om förr förra säsongen)
http://ellenerlandsson.blogg.se/2011/january/upplagt-73-10-det-ar-synd-att-andra-person.html

ellenerlandsson

Arbetslös som man är så hinner man tänka väldigt mycket under dagarna. Man får panik av att tänka på att så många i samma ålder vet precis vad de vill bli och håller därför på att plugga till det. En annan har inte en jävla aning rent ut sagt, och det gör mig lite stressad. Men samtidigt tänker jag inte sitta och försöka komma på vad jag vill göra med mitt liv, bara för att. Det får ta den tiden det tar, för jag vill inte börja plugga till något som jag inte vill hålla på med. Då väntar jag hellre.. Däremot hade det ju inte varit helt fel med ett jobb. Så är det något som vet något, så hör gärna av er!

ellenerlandsson

Vad konstigt det är att det alltid är så att skrivandet kommer och går i perioder. Vissa stunder så känner man att man skulle kunna skriva flera inlägg per dag och vissa stunder så kommer det inte fram något under flera månader. Sen jag skrev sist så handlar det nog om att jag har haft så mycket att göra. Slutet av studentåret var stressigt med mycket skolarbeten att få klart och sedan avslutades det med en fullspäckad studentvecka. Och nu har man då tagit studenten, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har så mycket blandade känslor vad det gäller den tiden i mitt liv. Just nu känns det som att man hellre hade velat gå tillbaka till skolan i och med att man sitter och är arbetslös, men tänker man efter på hur det var så vill man inte riktigt tillbaka.

Under sommaren som har gått så har jag inte ens hunnit känna av att det varit sommar. Det har mest varit jobb, jobb och åter jobb. Har inte solat en enda gång knappt och badat har jag gjort en gång – i och med simning i ett triathlon, så vet inte riktigt om det räknas. Var det gäller semester och åkt iväg och gjort saker så har det varit en helg i linköping, en helg på öland, en kväll på hultsfredsfestivalen, gp och en dag i eksjö med enduro. För övrigt har jag hållt mig på hemmaplan eller närliggande.

Och nu är det dags att vända blad och börja på ett nytt kapitel. Ett nytt kapitel i sitt liv. Än vet man inte hur det kommer sluta, och man vet heller inte hur resan dit kommer gå. Allt jag vet är att det i slutändan kommer bli jävligt bra. Det känner jag på mig!

Peace out!
ellenerlandsson