ellenerlandsson

Vissa dagar känns allting lite tyngre, lite mindre roligt. Man får den där känslan av att man inte går den utbildning som man egentligen vill. & för en stund känns all denna gymnasietid helt bortkastat. Man blir arg, ledsen och kränkt när man tänker på hur man blivit behandlad.

Vi här i Sverige är så himla ”duktiga” och ska göra precis som det står i lagar och regler, resten skiter man i. Verkligheten fungerar inte så. Det går inte bara svara på frågor likt ett faktaprov på lätt lågstadienivå. Man måste se varje enskild sak och bedöma efter det. 
Jävla myndigheter.. Rent ut sagt.

Men jag måste också säga att jag inte har alls samma drivkraft efter att vilja sminka längre. Min sminkning, vare sig det är fest eller vardags, blir bara mascara, concealer och foundation. Inte alls så kul.. Men jag har liksom inte orken eller lusten kvar längre. Bara tanken av att stå och sminka sig mer än så, skär igenom hjärtat.

Sverige tog min dröm ifrån mig och har släckt min låga till att verkligen vilja göra allt det där jag en gång ville.

Jag önskar att Sverige vore så mycket bättre.
ellenerlandsson

Jag känner mig ledsen, besviken och framförallt kränkt.
Jag är född och uppvuxen i ett litet samhälle kallat Mörlunda och pga. detta blir jag inte det jag vill. Jag kommer helt enkelt inte in på den gymnasieutbildningen jag vill gå bara för att jag bor på fel ställe.

Jag var på hösten förra året nere och besökte skolan jag tänkte gå på och då var det ingen som sa något. Ingen nämnde någonsin något om att jag aldrig skulle komma in.
Det hela började med att Hultsfred inte informerat om att jag inte kan bli intagen i Torsås på hantverkarprogrammet med inriktningen styling i första hand.
Detta får jag helt enkelt reda på när jag bestämt mig och gjort mina val i vintras.

Det är ju hantverkarprogrammet och det finns ju inom vårt samverkansområde så jag kan inte bli intagen i Torsås. Även fast det inte finns styling så finns det ju frisör, båtbyggare, plastindustri m.m. och dom verkar mena att det är samma sak.
Yeah right!
Sen blir det massa tjafs mellan Hultsfred och Kalmar och Hultsfred går med på att betala om jag får gå där.
Men nej, det går ju inte.

Efter det skriver jag och min familj en överklagan till skolverket som kommer upp till Stockholm, och jag menar hur fan ska några nollåttor i Stockholm kunna ta ställning till om jag kommer in eller inte?
Jag fick alltså nej.
Men dom skrev dock att om jag flyttar till min mormor och morfar som bor i Fliseryd (alltså i samma samverkansområde som Torsås) så skulle jag komma in i första hand.

Så vi ringde och snackade med - ursäkta uttrycket -  "kärringen" på intagningskansliet i Kalmar och då har inte hon ens sparat en plats åt mig om det skulle va så att jag flyttade. För hon visste att vi skickat en överklagan.
Men i alla fall det fixade ju sig eftersom någon hoppat av så jag fick ju en plats.
Och det är här jag känner mig 100 % säker på att jag kommer in.

Så nu har jag även en lägenhet i Torsås fixad.
Så vi skickar in ansökan om att jag få flytta till Fliseryd och efter några dagars semester i Stockholm så ligger det ett brev från skatteverket hemma som vill ha en anledning till varför jag ska flytta.

Pappa ringer upp skatteverket och förklarar men jag får ett nej.
Man får inte flytta från sina föräldrar när man fortfarande studerar så det går alltså inte.
(Måste säga att det kändes underbart att jag tackat nej till handel i Hultsfred med.)
Pappa ringde senare till henne på intagningskansliet i Kalmar och frågar om det går att komma in på något sätt.
Men nej, inte det nej.
Det enda skulle va om mamma eller pappa flyttar med mig, men det blir bara massa krångel.

Så ett halvår senare sitter jag här med en dröm som är som bortblåst just nu.
Allt pga. av några jävla politiker som kommit med det här nya "frisök".
Det är nog det sämsta namnet jag hört.

Så jag får helt enkelt gå tre år på en gymnasieutbildning som jag egentligen inte vill, bara för att jag är född och uppvuxen i Mörlunda.