det finns stunder i livet
Jag sitter här vid datorn och borde egentligen skriva på det där arbetet som ska vara klart imorgon. Men hittar inte riktigt orden till allt det där, känner bara att tankarna rullar iväg på annat håll. Vad svårt det är att hitta motivation och lust till saker och ting när man känner sig helt tom inombords. De där går inte riktigt ihop, så det får väl återigen bli ett sånt där tomt papper..
Just nu: That's all she wrote - T.I. feat. Eminem
Det finns stunder i livet då man önskar att allt vore annorlunda..
ellenerlandsson
bra dag!
och btw,
you can't break me
man börjar undra
sådant som skulle vara helt sinnessjukt för nåt år sen är nu ingen överraskning längre.
det finns ta mig fan folk till allt
ellenerlandsson
det är lätt att vara efterklok
musik
Nu vet jag hur det känns, när det ekar sådär tomt.
Vad svårt det är ibland, att hitta gränsen mellan att förlåta och inte förlåta.. När ska man låta folk få en andra chans och när ska man gå vidare i livet utan vissa människor? Frågan är när jag kommer må som bäst, utan eller med dessa människor i mitt liv. Vad händer om man förlåter folk som svikit en, kan det hända igen? Det har hänt så många gånger nu, att jag blivit sviken, så jag vet inte riktigt längre. Ibland har det funkat och ibland har det inte gjort det.
Jag har funderat länge nu och
jag finner inte riktigt något svar.
Det räcker med att säga att
folk gör mig fortfarande besviken..
ellenerlandsson
helt tom
då jag skulle vilja skriva om någon meningsfullt.
något som inte handlar om min vardag,
utan handlar om något viktigt.
något som alla kan ta del och lärdom av.
men jag är bara helt tom..
boys don't cry
Have you ever done something you can’t change?
Something you can never rearange?
I have, I have.
Have you ever felt so sad you can hardly stand?
Lying on the ground head in your hands?
I have I have.
I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.
Have ever try to smile and hide your pain,
even though you’re really not okey.
I have, I have.
Have ever been caught in the poring rain,
wondering if anything can ever bee the same, again.
You try to bee proud of who you are,
but still you got to let those teardrops fall, away.
mycket att göra
tis - uppgift i samhällskunskap A ska vara färdigt
ons - prov i projekt och företagande
tors - inlämning av shakespeareuppgift i engelska B (måste kolla på en film för att kunna göra uppgiften)
planering av eget projekt i idrott och hälsa B ska vara klart
fre - arbete i småföretagande B ska va färdigt,
och till den 25, dvs nästa tisdag så ska ett arbete i svenska B/handelspecialisering vara klart. arbetet ska vara på 8-12 sidor och jag har knappt börjat.
lycka till ellen, lycka till...
back to work kanske?
ellenerlandsson
kärlek
och idag ska jag få träffa min kärlek!
ingen kan vara gladare än jag.
wiiie. :)
ellenerlandsson
jäkligt jobbigt i och med att de bara kan räkna till 3..
man får alltså bara ta tre steg om man håller i bollen. och hur håller man koll på de? räknar man på fingrarna, i huvudet eller tar man upp sin kulram ut fickan? det där med fingrarna kan bli jobbigt att hålla koll på och kulramen verkar jäkla osmidigt. alltså antar jag att man räknar i huvudet. och då undrar jag, går handbollsspelare en hel match och räknar 1 2 3.. 1 2 3.. 1 2 3.. det låter rätt tråkigt..
och sen är det ju nästa problem. hur fasiken blir det utanför planen, exempelvis när man går en dag på stan. räknar man 1 2 3.. och vad gör man sen? gör man en snöboll och kastar till någon person? och hur gör man då på sommaren när snön inte finns? jag antar att man måste ha en jäkla massa kulor av glass i fickan (blir kneppigt om man använder kulram) och då gäller det att shoppa fort, för glass smälter! eller tennisbollar kanske? för handbollar blir väldigt jobbigt om man ska ha en massa med sig..
iaf, tillbaka till saken. jag själv som har tvångstankar när jag går på klinkers, plattor och övergångställen (för att bara nämna några) - antingen går man bara på de vita eller bara direkt på asfalten. (blir problem om det är ett väldigt långt mellanrum..) och då kan man ju bara tänka vilket helvete en handbollsspelare ska ha? fy bövelen.
och har dessa människor något slags handikapp i matematik i skolan?
jag menar det blir ju jäkla jobbigt i och med att de bara kan räkna till 3..
take care!
ellenerlandsson
en nystart
puss på er :)
ellenerlandsson
upplagt 9/12 -10 "for the first time"
Vad mycket saker det är som kommer upp i huvudet när jag hör den låten. Jag minns exakt var jag var och vad jag tänkte på när jag hörde den för första gången. Det var på skolresan till Göteborg i sexan, jag fick låna en skiva av en kompis till den bärbara cd-spelaren och då fann jag den låten och jag blev direkt förälskad. Jag tyckte att den var så fin, det var som att någon skulle ha skrivit låten utifrån min synvinkel. Och då för första gången på väldigt länge kändes det som att jag hade fått ut allt jag ville säga, precis allt de jag skulle vilja säga, sades i den låten. Jag minns att jag tänkte på att jag ”var mobbad” och drömde mig bort och tänkte att jag sjöng den låten för de som sårat mig allra mest – de som var mina bästa vänner. Och än idag drömmer jag mig bort, för var gång jag hör låten så har jag samma känslor som första gången jag hörde den och samma bilder kommer upp i mitt huvud. Skillnaden är att denna gång är jag lycklig när jag hör den låten, det var jag inte då.
Och vid sånna här stunder så börjar man undra om man gjorde rätt i att förlåta? Vart går egentligen gränsen? Jag vet i alla fall att jag aldrig någonsin kommer ta så mycket skit från någon eller några, som jag gjorde då.
Jag tänker inte låta någon trampa på mig så igen. Och även fast det känns som det har hänt igen så känner jag mig starkare denna gång. För jag inser att jag klarar mig utan vissa människor. När människor agerar på ett visst sätt så inser man vad som betyder och inte.
I make it on my own
ellenerlandsson
upplagt 10/10 -10 "So strong, but still so weak"
Man kan ramla ner, ta sig upp, ramla igen, ta sig upp och sedan ramla igen. Men även fast detta händer ska man aldrig ge upp hoppet, vad det än gäller. Det kan vara familj, kärlek, vänner men ingenting ska hindra en själv ifrån att leva sitt egna liv. Man kan ta sig ur allt det där mörka, onda, ensamma, förstörda och dystra. Så länge man bara kan, vill och orkar så klarar man allt. Jag har varit nere, tagit mig upp och levt en jäkla bergodalbana men jag har bestämt mig för att jag aldrig någonsin kommer ge upp. Det gäller att hitta den där gnistan, den gnistan som gör att ljuset i sitt liv fortfarande lyser. Det är svårt, man vet inte alltid hur man ska ta sig åt något håll. Men det gäller att hålla huvudet högt och aldrig låta någon annan trampa på dig. Det är bara DU själv som styr över ditt liv och ingen annan ska få ta det ifrån dig. Försöker någon så är det troligtvis på grund av avundssjuka eller deras egen osäkerhet. Och det bästa då är bara att resa på sig, skaka av sig smutsen och gå vidare för ingen av dessa människor är värda att lägga mer energi på. Så det gäller att stå på sig, låta sig själv falla till botten och sedan bara växa sig starkare. För det som inte dödar gör dig starkare.
Do not judge me by my successes,
judge me by how many times
I fell down and got back up again!
ellenerlandsson
upplagt 9/10 -10 "Det handlar om att vi krossar varandra för att gå en annan väg"
Så min vän,
säg mig,
vart tog allt det vackra vägen?
Försvann det när vi började kolla
åt två olika håll..
Vänskap är ett konstigt ord med väldigt konstig innebörd. Vänskap är för mig nu mera ett mysterium. Vad har egentligen vänskap gett oss genom tiderna? Besvikelse, tomma löften och ett trasigt hjärta då och då. Men samtidigt har vänskapen givit så mycket mer.. Fina minnen, dagar fylla med skratt, kärlek och en otrolig lycka är bara några exempel. Däremot har jag väldigt ofta nu för tiden svårt att se tillbaka och hitta allt de där fina, för vänskapen till vissa försvann likt en vattendroppe i skolsken. Och för varje ny vänskap man får och för varje gammal som bara glider mer och mer isär så sitter man där och tänker, funderar på om vänskapen kommer dö ut precis som vanligt och att det bara kommer bli ytterligare en grej som läggs i högen av förlorad och bortkastad vänskap. & det gör så ont var enda gång det händer. Jag klarar inte av den ilande och stickande känslan längre. Jag vet inte om jag är redo för att låta människor komma nära mig och jag vet inte om människor är redo att komma nära mig. Så jag har ställt mig frågan, är nära, riktig vänskap någonting för mig? Och aldrig får jag ett svar..
ellenerlandsson
upplagt 7/3 -10 "Det är synd att andra personer gör så att man är tvungen att lägga av med någonting man älskar."
Den här innebandysäsongen ska bli min bästa hit tills.
Men tänk så fel jag hade.
Säsongen började.
Jag tyckte jag gjorde bra träningar, min uthållighet var okej, mina skott var de bästa på länge och jag var mer sugen än någonsin när det gällde att träna och spela innebandy. Jag spelade en träningsmatch och en seriematch sen gjorde jag ett läkarbesök pga. min förkylning. Jag hade varit hostig och förkyld i 6-7 veckor då jag uppsökte läkare. Han kollade min hals, mina öron och lyssnade på mina lungor. Halsen och öronen var det inget fel på men med lungorna var det mindre bra, det pep i vänster lunga (och lite i höger) när jag andades. Jag fick sedan lämna olika prov och tester vilket gjorde att man kunde konstatera att jag hade haft lunginflammation men att de var på väg att försvinna. Jag var tvungen att avstå träning under 10 dagar och hade det inte blivit bättre under den tiden så skulle jag återkomma. Typiskt nog så hade det inte försvunnit så jag fick bege mig till vårdcentralen än en gång. Det pep då fortfarande i vänster lunga så jag blev skickad på röntgen till Oskarshamn och tillbaka men det var ingen fara så tillslut så kunde jag snart komma igång med träningen igen, dock väldigt lugnt.
Jag tränade och höll igång och jag tyckte jag kom igång rätt bra. Visst konditionen var i botten och den har ännu inte kommit tillbaka men allt annat flöt på och fungerade bra.
Mina matcher för säsongen:
Min första seriematch: Sandbäckshult borta. Vi förlorade med 7-4.
Fick börja på bänken. Jag gjorde inga poäng den matchen men jag nöjde mig med att äntligen vara igång. Allt kan inte fungera första matchen så det gick helt okej.
Min andra match: Oskarshamn hemma, matchen slutade 11-4.
Jag började på bänken men kom in senare. Jag gjorde 2 mål och 1 assist.
Min tredje match - tillbaka efter lunginflammationen: Nybro borta. Matchen slutade 6-3.
Jag gjorde inget mål men 1 assist.
Min fjärde match: Sista matchen innan juluppehållet spelades mot Sandbäckshult hemma. Vi vann med 3-2.
Jag spelade hela matchen och gjorde 2 mål. Jag orkade verkligen hålla i, jag puschade mig själv och det gick riktigt bra. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv. Det var min bästa och sistamatch den säsongen.
”Min” femte match: Hemmamatch mot Kalmar. Vi vann med 8-6.
Jag fick börja på bänken och där satt jag tills det återstod 6 minuter av matchen, då gick jag och bytte om..
Om jag minns rätt så ledde vi med 4-1 ett tag i första perioden och i början av tredje stod det sedan 5-6. När slutade vi försvara? (Gäller både anfall- och försvarspelare) - Jo när vi blev trötta och lata. Vi två som var bänkade och satt pigga med massa spring i benen fick inte visa oss under den tiden. Istället blev första bytet en bit in i tredje perioden. Och som jag sa så gick jag efter 14 min i tredje perioden. Hade inte så stor lust med att gå in och spela i 2-3 min om jag nu hade kommit in.
Jag gjorde 6 poäng, var av 4 var mål, på fyra matcher denna säsong. I poängligan står det 5 matcher. Tänk så felvisade en poängliga kan vara. Tänk att man inte ser hur många minuter man spelat varje match. Och man ser heller inte anledningar till varför vissa får spela alla matcher och varför vissa knappt får spela någon.
Jag har aldrig spelat så bra matcher som jag gjort detta år och jag har aldrig gjort så många poäng på så få matcher sen jag spelade i ungdomslagen. Efter varje match jag gjort denna säsong, har jag varit stolt över mig själv. Jag lyckades komma tillbaka efter lunginflammationen, jag orkade kämpa mig igenom det svåra som var. Och efter varje match fick jag upp förhoppningar om att jag ska skulle spela nästa match med men ibland kanske man hoppas på lite för mycket.
Efter matchen då jag gick ifrån fick jag inte spela mer. Jag antar att vår tränare såg det som en anledning till att inte låta mig spela. Han har även efter juluppehållet sagt att min kondition inte är så bra och att han hellre har med sådana som orkar en hel match. Det är helt rätt min kondition är inte jätte bra och man måste orka en hel match. Men hallå jag orkade hela matchen mot Sandbäckshult?
Jag tror inte detta är de riktiga anledningarna till varför han inte lät mig spela Jag tror bara inte han kunde ta att någon äntligen stod upp emot de fel han gör som tränare. Vi ligger i division 3, den sämsta divisionen i daminnebandy. Vi har vunnit 5 matcher, spelat lika 2 matcher och förlorat 9 matcher. Det är inte så att det har varit en toppensäsong. Jag hade accepterat att inte få spela om vi hade legat i en högre division eller om vi hade varit riktigt bra och kämpat om platserna i toppen. Vi har inte ens varit i närheten, och jag kan inte förstå varför man inte kan låta folk få spela. Man kan inte utvecklas som spelare om man nästan aldrig får spela någon match. Det är inte bara jag som är drabbad och det är inte första året heller. Jag vet minst 4 stycken som slutat pga. just samma anledning.
För vissa människor spelar det tydligen ingen roll om man tränar eller inte. Men för mig ska man i lägsta divisionen inte ha ett bestämt lag och skita i vad som händer på träningarna. Det finns inte plats för ”stjärnor”, utan det är träningen som räknas.
Nu har jag i alla fall lagt ner innebandyn för den här säsongen. Sista matchen spelades idag och den stunden tillbringade jag på läktaren. Jag tränade inte nu i veckan. Jag orkade inte..
Och folk får tycka att jag är dum i huvudet om de vill pga. allt jag skriver. De människorna har troligtvis aldrig varit i samma sits.
Jag tänker inte vika ner mig, jag vet vad jag tycker är rätt och fel och det står jag för. Nästa säsong får vi se vad som händer, beror på tränare. Stanna kvar, byta klubb eller sluta. Det är sådant som märks.
-
Det tar så otroligt mycket på krafterna att först slita som bara fan för att lyckas på träningarna. Sen blir man inte uttagen till matchen. Man går med tunga steg hemåt och får hela tiden börja om med att försöka peppa sig själv.
Det spelade aldrig någon roll hur mycket jag kämpade. Allt som hände var att jag själv bara mådde skit. Det är inte okej att gråta när man går ifrån en träning. Det är heller inte okej att det ska ha gått så långt att man varken trivs med tränare, laget eller sporten.
Man har en gräns då man inte står ut eller orkar längre..
Jag fann min.
ln
upplagt 25/2 -10 "istället för att trycka ner varandra i skiten borde vi vara starka tillsammans."
och är det så att man vill gå ner i vikt för att känna att man "passar in" bland tjejerna så säger jag BULLSHIT, för det finns väl ingenting som är bättre än att kunna vara sig själv och skita i om man inte gör som någon annan. det värsta jag vet är personer som inte vågar stå upp för sig själva utan ska göra som alla andra hela tiden. det bästa man kan göra i sitt liv är att välja sin egna väg och fortsätta gå i den riktningen.
så varför får media oss att tro att det är rätt att se upp som alla modeller gör? jag skulle säga att allt de dem gör är helt åt helvete fel. ta bort den där jävla gränsen om att man inte får väga över något visst antal kilo och låt "vanliga människor" få bli modeller också. jag kommer älska den modellagenturen som börjar med sådant, det kan nog inte bli mer äkta än så.
be strong girls!
ln
upplagt 2/11 -09 "Idag är det 5 år sedan hela mitt liv förändrades."
( http://ellenerlandsson.blogg.se/2008/october/klasskamraterna-forstorde-min-sjalvkansla.html )
I och för sig har jag inte koll på datum, men jag minns mycket väl att det var första dagen tillbaka i skolan efter att vi haft höstlov i sexan. Hade detta lov eller denna dag aldrig existerat så skulle jag vara en helt annorlunda människa, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om min personlighet förändrats till det bättre eller om jag som person hade varit mycket bättre om detta inte hänt?
Men vad jag vet är att händelsen har gjort mig mycket starkare som person, för jag har lärt mig att stå på mig och inte falla för grupptryck som folk gjorde då. Jag vågar visa vem jag är och vill någon trycka ner mig igen kan man ju alltid försöka men man kommer inte lyckas särskilt bra.
Och vissa av er tycker säkert jag är helt dum i huvudet och överdriver bara för att ni tycker fem år är en lång tid. Men tycker ni det så har ni nog aldrig själva blivit riktigt sårade och förstörda inuti er själva.
Det är otroligt sjukt att en hel värld kan vändas upp och ner så snabbt och att vardagen kan bli svart så fort.
Jag trodde jag aldrig skulle hitta ut ur mörkret.
Sexan var som att gå ute i mörkret utan ficklampa.
Sjuan var som att se ficklampan men aldrig riktigt komma fram.
Åttan var som att äntligen börja närma sig ficklampan.
Nian var som att greppa taget om ficklampan, man slutade upp helt med att gå i andras fotspår och tillslut började solen lysa.
Solen skiner på mig idag men jag är fortfarande inte hel. Fem år är kanske en lång tid, men inte när det gäller att lappa och laga ett hjärta och en själ som en gång var helt söndersliten och svart.
-
Att det finns saker som gör att ett barn är rädd för att gå till skolan eller träffa människor ute i samhället är fruktansvärt. Det är också hemskt att tänka på hur vanligt det är med självskadebeteende nu för tiden och barn som gråter sig till sömns varje kväll.
När man själv är i den där sitsen tänker man, amen det är väl inget. Men saken är den, att det är ALLT. Kan man inte älska sig själv, kan ingen annan heller älska en.
Jag kommer nog alltid tycka lite mindre om denna dagen,
dagen då man är tillbaka efter höstlovet.
Och,
jag har fortfarande inte bestämt mig,
om jag gjorde rätt eller fel den dagen då jag förlät er.
Jag lär aldrig få reda på det heller.
”Det sägs att tiden läker alla sår,
det tror jag inte.
Däremot vet jag att det börjat blöda förr eller senare
men ärren har man alltid kvar.”
ln
upplagt 5/10 -09 "inte visste jag då när vi stod där vi robins morfars grav.."
..att det skulle bli den dagen min farmor dog.
Var med robin igår, vi kollade på bio – beck. Och efter det gick vi upp till robins morfars grav eftersom det igår var 4 år sedan han gick bort. På vägen hem från vimmerby satt jag i bilen och tänkte på vad mamma och pappa sagt tidigare på dagen , att farmor var dålig och att hon varit det sen i fredags. Hon hade haft svårt att äta och lite. I bilen satt jag och tänkte att detta klarar hon av. Hon är den starkaste människa jag träffat och känner. Hon är 93 år och har alltid varit kry i huvudet och oftast haft mer koll än pappa. Hon har haft problem med sin höft efter en arbetsskada så fötterna till en början var så att en peka framåt och en rakt ut åt sidan. Efter ett tag blev det att ena foten hamnade bakom och på andra sidan om den andra. Och tillslut kunde hon inte gå längre. För några år sen fick hon en stroke så att hon blev tillfälligt förlamad i ena sidan av kroppen. Hon återhämtade sig nästan helt förutom armen som halka efter lite. Några år senare fick hon någon inflammation i tårna så de var tvungna att amputera bort benet från knät och neråt. Hon har alltid varit så stark så jag var helt säker på att hon skulle klara av detta med, så inte tänkte jag mer på det.
Men gud så fel jag hade.
4/10-2009 <3
Jag saknar dig farmor <3
ln
upplagt 27/9 -09 "det stora är inte att aldrig falla.."
..det stora är att resa sig upp igen.
Jag kan aldrig släppa det förflutna och jag kan aldrig låta framtiden komma som den kommer. Jag är så trög som inte förstår att det inte alltid går att påverka eller ändra på saker och ting, och speciellt inte det förflutna. Jag har så svårt att kunna riktigt förlåta folk och speciellt mig själv, om jag bara hade tänkt annorlunda då, just i den stunden då kanske allt hade varit så jävla mycket bättre idag? Vem vet..
Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag har så svårt att släppa det som hänt, men jag vet i alla fall att jag har kommit in i helt fel riktning i livet. Istället för att bara stå still i nuet och ta allt som det kommer så springer jag fram och tillbaka mellan dåtid och framtid. Jag är en sådan person som har svårt att sitta still och vara tyst och jag skulle säga att det är precis så jag lever inombords. Jag har så mycket tankar och åsikter om mig själv och mitt liv att jag till slut bara springer runt och irrar och inte ens jag själv har en aning om varför.
Jag har haft väldigt svårt för att ta mig upp och jag har det fortfarande. Det jobbiga är att det kan hända bara sådär, är det något som går fel i mitt liv så kan det kännas som allt rasar. Jag har inte riktigt byggt upp mitt självförtroende än och när man är sådär på gränsen är man ännu mer sårbar när man rasar. Det känns som jag inte har något mellanting kvar längre. De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga, jag har varit halvt sjuk i 5-6 veckor och på grund av detta så kändes allt mycket jobbigare psykiskt och tankar om mitt förflutna har bubblat upp igen. Ibland har det varit positivt, och ibland negativt. Det händer ofta att jag ser mobbningen som något positivt i mitt liv, jag har blivit mycket mer självständig och säker på vad jag verkligen tycker och vill. Men det går inte att komma ifrån att det är det värsta som hänt mig.
Det jobbigaste efter händelsen är att få ut de mörka, och alla de negativa tankarna. Man samlade på sig så mycket negativ skit under så lång tid att det är som att det bränt sig fast på insidan av huden. Oftast tänker jag positivt och vill så gärna saker men då kan plötsligt den dåliga halvan av mig komma fram och säga att det är fel och att jag inte duger till någonting. Det är det jag jobbar med just nu, att få bort den onda demonen inom mig och istället byta ut den mot ljus. Ljus som blir starkare och starkare.
En dag kommer jag se tillbaka på mitt förflutna och tänka att det inte var mig det var fel på, det var mobbarna. Jag kommer säga att händelsen gjorde mig till en starkare och mer självsäker person. Jag kommer kunna stå för att jag haft självskadebeteende.
Och framför allt kommer jag säga att jag segrade över mig själv och mitt odjur inom mig.
