upplagt 25/2 -10 "istället för att trycka ner varandra i skiten borde vi vara starka tillsammans."
och är det så att man vill gå ner i vikt för att känna att man "passar in" bland tjejerna så säger jag BULLSHIT, för det finns väl ingenting som är bättre än att kunna vara sig själv och skita i om man inte gör som någon annan. det värsta jag vet är personer som inte vågar stå upp för sig själva utan ska göra som alla andra hela tiden. det bästa man kan göra i sitt liv är att välja sin egna väg och fortsätta gå i den riktningen.
så varför får media oss att tro att det är rätt att se upp som alla modeller gör? jag skulle säga att allt de dem gör är helt åt helvete fel. ta bort den där jävla gränsen om att man inte får väga över något visst antal kilo och låt "vanliga människor" få bli modeller också. jag kommer älska den modellagenturen som börjar med sådant, det kan nog inte bli mer äkta än så.
be strong girls!
ln
upplagt 2/11 -09 "Idag är det 5 år sedan hela mitt liv förändrades."
( http://ellenerlandsson.blogg.se/2008/october/klasskamraterna-forstorde-min-sjalvkansla.html )
I och för sig har jag inte koll på datum, men jag minns mycket väl att det var första dagen tillbaka i skolan efter att vi haft höstlov i sexan. Hade detta lov eller denna dag aldrig existerat så skulle jag vara en helt annorlunda människa, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om min personlighet förändrats till det bättre eller om jag som person hade varit mycket bättre om detta inte hänt?
Men vad jag vet är att händelsen har gjort mig mycket starkare som person, för jag har lärt mig att stå på mig och inte falla för grupptryck som folk gjorde då. Jag vågar visa vem jag är och vill någon trycka ner mig igen kan man ju alltid försöka men man kommer inte lyckas särskilt bra.
Och vissa av er tycker säkert jag är helt dum i huvudet och överdriver bara för att ni tycker fem år är en lång tid. Men tycker ni det så har ni nog aldrig själva blivit riktigt sårade och förstörda inuti er själva.
Det är otroligt sjukt att en hel värld kan vändas upp och ner så snabbt och att vardagen kan bli svart så fort.
Jag trodde jag aldrig skulle hitta ut ur mörkret.
Sexan var som att gå ute i mörkret utan ficklampa.
Sjuan var som att se ficklampan men aldrig riktigt komma fram.
Åttan var som att äntligen börja närma sig ficklampan.
Nian var som att greppa taget om ficklampan, man slutade upp helt med att gå i andras fotspår och tillslut började solen lysa.
Solen skiner på mig idag men jag är fortfarande inte hel. Fem år är kanske en lång tid, men inte när det gäller att lappa och laga ett hjärta och en själ som en gång var helt söndersliten och svart.
-
Att det finns saker som gör att ett barn är rädd för att gå till skolan eller träffa människor ute i samhället är fruktansvärt. Det är också hemskt att tänka på hur vanligt det är med självskadebeteende nu för tiden och barn som gråter sig till sömns varje kväll.
När man själv är i den där sitsen tänker man, amen det är väl inget. Men saken är den, att det är ALLT. Kan man inte älska sig själv, kan ingen annan heller älska en.
Jag kommer nog alltid tycka lite mindre om denna dagen,
dagen då man är tillbaka efter höstlovet.
Och,
jag har fortfarande inte bestämt mig,
om jag gjorde rätt eller fel den dagen då jag förlät er.
Jag lär aldrig få reda på det heller.
”Det sägs att tiden läker alla sår,
det tror jag inte.
Däremot vet jag att det börjat blöda förr eller senare
men ärren har man alltid kvar.”
ln
upplagt 5/10 -09 "inte visste jag då när vi stod där vi robins morfars grav.."
..att det skulle bli den dagen min farmor dog.
Var med robin igår, vi kollade på bio – beck. Och efter det gick vi upp till robins morfars grav eftersom det igår var 4 år sedan han gick bort. På vägen hem från vimmerby satt jag i bilen och tänkte på vad mamma och pappa sagt tidigare på dagen , att farmor var dålig och att hon varit det sen i fredags. Hon hade haft svårt att äta och lite. I bilen satt jag och tänkte att detta klarar hon av. Hon är den starkaste människa jag träffat och känner. Hon är 93 år och har alltid varit kry i huvudet och oftast haft mer koll än pappa. Hon har haft problem med sin höft efter en arbetsskada så fötterna till en början var så att en peka framåt och en rakt ut åt sidan. Efter ett tag blev det att ena foten hamnade bakom och på andra sidan om den andra. Och tillslut kunde hon inte gå längre. För några år sen fick hon en stroke så att hon blev tillfälligt förlamad i ena sidan av kroppen. Hon återhämtade sig nästan helt förutom armen som halka efter lite. Några år senare fick hon någon inflammation i tårna så de var tvungna att amputera bort benet från knät och neråt. Hon har alltid varit så stark så jag var helt säker på att hon skulle klara av detta med, så inte tänkte jag mer på det.
Men gud så fel jag hade.
4/10-2009 <3
Jag saknar dig farmor <3
ln
upplagt 27/9 -09 "det stora är inte att aldrig falla.."
..det stora är att resa sig upp igen.
Jag kan aldrig släppa det förflutna och jag kan aldrig låta framtiden komma som den kommer. Jag är så trög som inte förstår att det inte alltid går att påverka eller ändra på saker och ting, och speciellt inte det förflutna. Jag har så svårt att kunna riktigt förlåta folk och speciellt mig själv, om jag bara hade tänkt annorlunda då, just i den stunden då kanske allt hade varit så jävla mycket bättre idag? Vem vet..
Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag har så svårt att släppa det som hänt, men jag vet i alla fall att jag har kommit in i helt fel riktning i livet. Istället för att bara stå still i nuet och ta allt som det kommer så springer jag fram och tillbaka mellan dåtid och framtid. Jag är en sådan person som har svårt att sitta still och vara tyst och jag skulle säga att det är precis så jag lever inombords. Jag har så mycket tankar och åsikter om mig själv och mitt liv att jag till slut bara springer runt och irrar och inte ens jag själv har en aning om varför.
Jag har haft väldigt svårt för att ta mig upp och jag har det fortfarande. Det jobbiga är att det kan hända bara sådär, är det något som går fel i mitt liv så kan det kännas som allt rasar. Jag har inte riktigt byggt upp mitt självförtroende än och när man är sådär på gränsen är man ännu mer sårbar när man rasar. Det känns som jag inte har något mellanting kvar längre. De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga, jag har varit halvt sjuk i 5-6 veckor och på grund av detta så kändes allt mycket jobbigare psykiskt och tankar om mitt förflutna har bubblat upp igen. Ibland har det varit positivt, och ibland negativt. Det händer ofta att jag ser mobbningen som något positivt i mitt liv, jag har blivit mycket mer självständig och säker på vad jag verkligen tycker och vill. Men det går inte att komma ifrån att det är det värsta som hänt mig.
Det jobbigaste efter händelsen är att få ut de mörka, och alla de negativa tankarna. Man samlade på sig så mycket negativ skit under så lång tid att det är som att det bränt sig fast på insidan av huden. Oftast tänker jag positivt och vill så gärna saker men då kan plötsligt den dåliga halvan av mig komma fram och säga att det är fel och att jag inte duger till någonting. Det är det jag jobbar med just nu, att få bort den onda demonen inom mig och istället byta ut den mot ljus. Ljus som blir starkare och starkare.
En dag kommer jag se tillbaka på mitt förflutna och tänka att det inte var mig det var fel på, det var mobbarna. Jag kommer säga att händelsen gjorde mig till en starkare och mer självsäker person. Jag kommer kunna stå för att jag haft självskadebeteende.
Och framför allt kommer jag säga att jag segrade över mig själv och mitt odjur inom mig.
Klasskamraterna förstörde min självkänsla.
"Året är 2004,
det är höst och jag går i sexan.
Allt är precis som livet ska va,
jag har underbara vänner i min närhet
och dessutom är det inte många timmar kvar tills det är höstlov."
Ungefär så kände jag mig den dagen i sexan,
den dagen som skulle bli den sista normala dagen på mycket länge.
-
Okej, nu kanske jag ljög. Jag måste säga att höstlovet var bra med.
Eller vad vet jag, jag minns inte så mycket från den tiden.
Eftersom jag hela tiden försöker förtränga det dåliga som hänt i mitt liv har det gjort att jag inte minns så mycket av det som varit bra heller.
Det onda tog över mig och allt som blev kvar var dåliga tankar.
"Man lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig."
Om jag skulle skrivit det jag har att berätta på ett papper skulle det nog vara borta för länge sen, borta av tårar.
Om man ändå kunde gör så. Skriva något, gråta över det så det smetas ut och sen är det borta och glömt.
Men nu går inte det.
Och jag kommer aldrig glömma det ni gjorde mot mig även fast jag förlåtit er.
Aldrig någonsin skulle jag kunna glömma.
"De säger att tiden läker alla sår,
det tror inte jag.
Däremot har jag lärt mig att det slutar blöda förr eller senare,
men ärren har man alltid kvar."
I alla fall..
Back to the story.
Höstlovet tog slut och det var dags att gå till skolan igen. Jag vet faktiskt inte om jag tyckte det var roligt eller tråkigt att komma tillbaka till skolan igen. Jag vet bara att när jag gick hem den dagen så tyckte jag att höstlovet aldrig skulle ha existerat. Jag förlorade mina kompisar, min självkänsla och lycka den dagen.
"..och dom bryr sig inte ett dugg om mig. Dom fattar inte att jag är utanför."
- Ur dagboken den 17/11 - 04
Det hade varit Jessica, Amanda och jag. Bara vi, vi tre mot världen. Men så den där dagen förändrades allt. De tog killarna före mig. Jag vet inte hur mina tankar var då, men jag tänkte säkert någon dum tanke om att de bara var något tillfälligt och att det skulle blir normalt igen. Men förändringen kom aldrig. Det blev jag, ensam kvar mot resten av klassen (nästan i alla fall).
För att inte vara helt ensam sökte jag mig till några tjejer i klassen, som inte var med i "gänget". Och visst jag var inte lycklig men jag fann mig en plats där jag kunde le lite. Jag hittade mig en fasad att visa utåt för att inte dölja vad som fanns inom mig.
De snackade om mig och hade hela tiden de där blickarna.
Och ja, blickar kan faktiskt döda, i alla fall inombords.
Rasterna var hela tiden desamma, blickarna, snacket, kroppsspråket. Jag tillbringade rasterna själv, tillsammans med tjejgänget eller med Michaela och Tilda. De två var rätt goda vänner till mig och var de två hamnade mitt i mellan allting. De ville inte vara med i "gänget" för att de var vänner med mig och de ville inte vara med mig för att då skulle de själva bli mobbade.
Även kvällarna var alltid desamma, jag skapade mig en tradition att gråta mig till sömns.
Det var rätt skönt. Skönt att få ut allt.
Och ja, en natt utan tårar var faktiskt ovanligt på den tiden.
Och på den tiden..
Eftersom jag knappt inte hade några vänner i skolan så skaffade jag mig istället vänner på internet. Och det får jag skit för nu, jag förlorar fler och fler. Men kanske är det en prövning? För de jag fortfarande har kontakt med nu måste vara de som är riktiga vänner och de jag förlorat måste bara varit en människa. En människa man anförtrodde sig hos en stund för att känna trygghet. Och visst, det funkade ju.
Det är läskigt hur saker kan förändras på bara några sekunder. Att något så bra kan blir så dåligt. Att det kan förändra hela ens liv.
Men det är inte synd om mig, det är synd om mobbarna.
Jag blev mobbad från höstlovet ända till de sista dagarna innan skolavslutningen på sommaren. Jag har nog aldrig varit så glad över att få sommarlov..
Men sommarlovet hjälpte inte så mycket.
Det mörka tog över mig på den tiden och jag blev aldrig densamma igen. Åk 7-9 (i alla fall 7-8) var de värsta och absolut bästa åren i mitt liv. Jag fick kämpa varje dag för att inte falla. Oftast misslyckades jag. Det var endast några månader jag kunde känna total lycka. Men jag trivdes som fisken i vattnet i min nya klass och med mina nya kamrater. Visst jag är några år av lycka fattigare men jag är en hel förmögenhet rikare i erfarenheter. Jag vet att jag klarar mig och jag har jag måste säga, hade detta aldrig hänt mig hade jag aldrig vågat stått för vem jag är så pass mycket som jag gör idag. Jag är rätt stark faktiskt, även fast jag har mina dalgångar.
-
Jag gjorde även saker under denna tid som jag inte är så stolt över, jag skadade mig själv. Det blev för mycket inom mig, och för resten av dagen hjälpte det. Allt rann ur kroppen tillsammans med blodet och denna stund tänkte jag inte på ångesten jag skulle få dagen efter.
Smärtan i hjärtat fick mig att vilja dö, smärtan i handleden fick mig att leva.
Som jag sa är jag inte stolt över detta, men jag måste leva med det. Det är en del av mitt liv och man kan inte ta tillbaka något man gjort.
-
Jessica, Michaela och Tilda är just nu mina bästa vänner och de är tre är faktiskt en stor anledning till att mitt livsljus fortfarande brinner.
Även fast de höll på att kväva lågan.
Jag klarade av allt det där, jag vet att jag klarar mig själv.
Jag är inte rädd för att vara ensam,
även fast ensamhet skrämmer mig.
Det är inte förens idag jag känner att jag kan släppa allt.
Jag har fått ut det jag vill ha sagt!
Jag kommer klara mig galant i livet.
Jag är lycklig.
