ellenerlandsson

..det stora är att resa sig upp igen.


Jag kan aldrig släppa det förflutna och jag kan aldrig låta framtiden komma som den kommer. Jag är så trög som inte förstår att det inte alltid går att påverka eller ändra på saker och ting, och speciellt inte det förflutna. Jag har så svårt att kunna riktigt förlåta folk och speciellt mig själv, om jag bara hade tänkt annorlunda då, just i den stunden då kanske allt hade varit så jävla mycket bättre idag? Vem vet..

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag har så svårt att släppa det som hänt, men jag vet i alla fall att jag har kommit in i helt fel riktning i livet. Istället för att bara stå still i nuet och ta allt som det kommer så springer jag fram och tillbaka mellan dåtid och framtid. Jag är en sådan person som har svårt att sitta still och vara tyst och jag skulle säga att det är precis så jag lever inombords. Jag har så mycket tankar och åsikter om mig själv och mitt liv att jag till slut bara springer runt och irrar och inte ens jag själv har en aning om varför. 

Jag har haft väldigt svårt för att ta mig upp och jag har det fortfarande. Det jobbiga är att det kan hända bara sådär, är det något som går fel i mitt liv så kan det kännas som allt rasar. Jag har inte riktigt byggt upp mitt självförtroende än och när man är sådär på gränsen är man ännu mer sårbar när man rasar. Det känns som jag inte har något mellanting kvar längre. De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga, jag har varit halvt sjuk i 5-6 veckor och på grund av detta så kändes allt mycket jobbigare psykiskt och tankar om mitt förflutna har bubblat upp igen. Ibland har det varit positivt, och ibland negativt. Det händer ofta att jag ser mobbningen som något positivt i mitt liv, jag har blivit mycket mer självständig och säker på vad jag verkligen tycker och vill. Men det går inte att komma ifrån att det är det värsta som hänt mig. 

Det jobbigaste efter händelsen är att få ut de mörka, och alla de negativa tankarna. Man samlade på sig så mycket negativ skit under så lång tid att det är som att det bränt sig fast på insidan av huden. Oftast tänker jag positivt och vill så gärna saker men då kan plötsligt den dåliga halvan av mig komma fram och säga att det är fel och att jag inte duger till någonting. Det är det jag jobbar med just nu, att få bort den onda demonen inom mig och istället byta ut den mot ljus. Ljus som blir starkare och starkare. 

En dag kommer jag se tillbaka på mitt förflutna och tänka att det inte var mig det var fel på, det var mobbarna. Jag kommer säga att händelsen gjorde mig till en starkare och mer självsäker person. Jag kommer kunna stå för att jag haft självskadebeteende. 
Och framför allt kommer jag säga att jag segrade över mig själv och mitt odjur inom mig.