ellenerlandsson

"Året är 2004,
det är höst och jag går i sexan.
Allt är precis som livet ska va,
jag har underbara vänner i min närhet
och dessutom är det inte många timmar kvar tills det är höstlov."

Ungefär så kände jag mig den dagen i sexan,
den dagen som skulle bli den sista normala dagen på mycket länge.
-

Okej, nu kanske jag ljög. Jag måste säga att höstlovet var bra med.
Eller vad vet jag, jag minns inte så mycket från den tiden.
Eftersom jag hela tiden försöker förtränga det dåliga som hänt i mitt liv har det gjort att jag inte minns så mycket av det som varit bra heller.

Det onda tog över mig och allt som blev kvar var dåliga tankar.

"Man lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig."
Om jag skulle skrivit det jag har att berätta på ett papper skulle det nog vara borta för länge sen, borta av tårar.
Om man ändå kunde gör så. Skriva något, gråta över det så det smetas ut och sen är det borta och glömt.
Men nu går inte det.
Och jag kommer aldrig glömma det ni gjorde mot mig även fast jag förlåtit er.
Aldrig någonsin skulle jag kunna glömma.

"De säger att tiden läker alla sår,
det tror inte jag.
Däremot har jag lärt mig att det slutar blöda förr eller senare,
men ärren har man alltid kvar."


I alla fall..
Back to the story.

Höstlovet tog slut och det var dags att gå till skolan igen. Jag vet faktiskt inte om jag tyckte det var roligt eller tråkigt att komma tillbaka till skolan igen. Jag vet bara att när jag gick hem den dagen så tyckte jag att höstlovet aldrig skulle ha existerat. Jag förlorade mina kompisar, min självkänsla och lycka den dagen.


"..och dom bryr sig inte ett dugg om mig. Dom fattar inte att jag är utanför."
- Ur dagboken den 17/11 - 04


Det hade varit Jessica, Amanda och jag. Bara vi, vi tre mot världen. Men så den där dagen förändrades allt. De tog killarna före mig. Jag vet inte hur mina tankar var då, men jag tänkte säkert någon dum tanke om att de bara var något tillfälligt och att det skulle blir normalt igen. Men förändringen kom aldrig. Det blev jag, ensam kvar mot resten av klassen (nästan i alla fall).


För att inte vara helt ensam sökte jag mig till några tjejer i klassen, som inte var med i "gänget". Och visst jag var inte lycklig men jag fann mig en plats där jag kunde le lite. Jag hittade mig en fasad att visa utåt för att inte dölja vad som fanns inom mig.

De snackade om mig och hade hela tiden de där blickarna.
Och ja, blickar kan faktiskt döda, i alla fall inombords.

Rasterna var hela tiden desamma, blickarna, snacket, kroppsspråket. Jag tillbringade rasterna själv, tillsammans med tjejgänget eller med Michaela och Tilda. De två var rätt goda vänner till mig och var de två hamnade mitt i mellan allting. De ville inte vara med i "gänget" för att de var vänner med mig och de ville inte vara med mig för att då skulle de själva bli mobbade.

Även kvällarna var alltid desamma, jag skapade mig en tradition att gråta mig till sömns.
Det var rätt skönt. Skönt att få ut allt.
Och ja, en natt utan tårar var faktiskt ovanligt på den tiden.


Och på den tiden..
Eftersom jag knappt inte hade några vänner i skolan så skaffade jag mig istället vänner på internet. Och det får jag skit för nu, jag förlorar fler och fler. Men kanske är det en prövning? För de jag fortfarande har kontakt med nu måste vara de som är riktiga vänner och de jag förlorat måste bara varit en människa. En människa man anförtrodde sig hos en stund för att känna trygghet. Och visst, det funkade ju.


Det är läskigt hur saker kan förändras på bara några sekunder. Att något så bra kan blir så dåligt. Att det kan förändra hela ens liv.
Men det är inte synd om mig, det är synd om mobbarna.

Jag blev mobbad från höstlovet ända till de sista dagarna innan skolavslutningen på sommaren. Jag har nog aldrig varit så glad över att få sommarlov..
Men sommarlovet hjälpte inte så mycket.
Det mörka tog över mig på den tiden och jag blev aldrig densamma igen. Åk 7-9 (i alla fall 7-8) var de värsta och absolut bästa åren i mitt liv. Jag fick kämpa varje dag för att inte falla. Oftast misslyckades jag. Det var endast några månader jag kunde känna total lycka. Men jag trivdes som fisken i vattnet i min nya klass och med mina nya kamrater. Visst jag är några år av lycka fattigare men jag är en hel förmögenhet rikare i erfarenheter. Jag vet att jag klarar mig och jag har jag måste säga, hade detta aldrig hänt mig hade jag aldrig vågat stått för vem jag är så pass mycket som jag gör idag. Jag är rätt stark faktiskt, även fast jag har mina dalgångar.

-
Jag gjorde även saker under denna tid som jag inte är så stolt över, jag skadade mig själv. Det blev för mycket inom mig, och för resten av dagen hjälpte det. Allt rann ur kroppen tillsammans med blodet och denna stund tänkte jag inte på ångesten jag skulle få dagen efter.
Smärtan i hjärtat fick mig att vilja dö, smärtan i handleden fick mig att leva.
Som jag sa är jag inte stolt över detta, men jag måste leva med det. Det är en del av mitt liv och man kan inte ta tillbaka något man gjort.
-

Jessica, Michaela och Tilda är just nu mina bästa vänner och de är tre är faktiskt en stor anledning till att mitt livsljus fortfarande brinner.
Även fast de höll på att kväva lågan.

Jag klarade av allt det där, jag vet att jag klarar mig själv.
Jag är inte rädd för att vara ensam,
även fast ensamhet skrämmer mig.


Det är inte förens idag jag känner att jag kan släppa allt.
Jag har fått ut det jag vill ha sagt!
Jag kommer klara mig galant i livet.
Jag är lycklig.